MANIFEST
av Joseph Beuys och Heinrich Böll
vid grundandet av en
"Fri internationell högskola för kreativitet och tvärvetenskaplig forskning"

Kreativitet inskränker sig inte bara till dem som utövar någon av de traditionella konstarterna, och även hos dem gäller inte kreativiteten bara utövandet av deras konst. Det finns hos alla människor en kreativitetspotential, som döljs av konkurrens- och prestationsaggression. Det skall vara denna skolas uppgift att upptäcka, utforska och utveckla denna potential.

Det skapade verket — antingen det rör sig om en målning, en skulptur, en symfoni eller en roman — förutsätter inte bara sådana prövbara ting som begåvning, intuition, uttrycksförmåga och flit, utan också förmågan att organisera material som kan vidgas till att gälla även andra relevanta områden i samhällslivet. Omvänt — när vi undersöker den förmåga att organisera material, som förväntas av en arbetare, en hemmafru, en bonde, läkare, filosof, domare eller verksledare så finner vi att deras kreativitet inte utnyttjas på ett uttömmande sätt i deras arbeten.
Den isolerade fackbetonade betraktelsen ställer konsterna och andra verksamhetsområden i motsatsställning. De olika disciplinernas struktur-, tema- och formproblem ska förlikas med varandra. Skolan avvisar inte fackmannen, den ger sig inte ut för att vara antiteknisk. Den avvisar bara tanken att fackmannen och teknikern är de enda som kan bedöma sitt fack eller sin teknik osv. I en anda av demokratisk kreativitet skall tingens inneboende förnuft uppenbaras, utan att förfalla till rent mekaniskt defensiva eller aggressiva klichéer. Begreppen professionalism och amatörism övergår i en högre och ny definition av kreativitet, liksom begreppen "världsfrämlingsskap" som används för konstnärer och "konstfrämlingsskap" för icke-konstnärer, överges.

Denna skolas grundare förväntar sig kreativa impulser från utlänningar
som arbetar här. Vi utgår därvid inte ifrån att de ska lära av oss och vi av dem. Ett ömsesidigt utbyte med deras livsstil och kulturella traditioner skulle kunna väcka en kreativitet, som måste gå utöver blotta sysslandet med olika konstformer till en jämförelse av strukturer, berättelser och verbala uttryck för det sociala livets materiella stöttepelare: juridik, politik, näringsliv, vetenskap, religion, och sedan gå vidare för att undersöka eller upptäcka "den demokratiska kreativiteten".
Med byråkratins fortskridande och den internationella masskulturens aggressiva utbredning blir den demokratiska kreativiteten alltmer modlös. Den politiska kreativiteten reduceras till blotta delegerandet av beslut och makt. Den internationella kultur- och näringslivsdiktaturen, som genom ständigt allt större koncerner breder ut sig fälttågsmässigt, leder till förlorad artikulation, bildning och verbalitet.

I konsumtionssamhället, där kreativitet, fantasi, intelligens ej artikuleras och hindras att komma till uttryck, blir dessa defekta, skadliga och nedbrytande — motsats till ett demokratiskt samhälle — och får utlopp i korrumperad kriminell kreativitet. Kriminalitet kan uppstå ur långtråkighet, ur oartikulerad kreativitet. Att reduceras till att konsumera, att se demokratisk potential reducerad till tillfälliga val, sådant kan man betrakta som tillbakavisad och försmådd kreativitet.
Parallellt med det som kallas yttre miljöförstöring sker en inre miljöförstöring. Hopp stämplas som utopiskt eller som illusoriskt och uppgivet hopp skapar våld. I denna skola skall man utforska de talrika former av våld som inte enbart har med vapen eller fysisk kraft att göra. Som forum för möten mellan politiska eller sociala motståndare, kan skolan — inom ramen för ett permanent seminarium om hövlighet — ge utrymme för artikulationshjälp.

Skolans grundare utgår ifrån förutsättningen att sedan 1945, i samband med brutaliteten vid återuppbyggandet, till följd av krassa privilegier som blev följden av ekonomiska reformer och krassa ägandeformer och en uppfostran som resulterade i den blotta profit- och omkostnadsmentaliteten, undertrycktes många insikter och ansatser, mången realistisk insikt hos de överlevande; något om att livet kunde vara livets mening, blir i och med detta fördömt som romantik. Nazisternas Blut und Boden-lära, som förstört jorden och spillt ut blodet, har stört vårt förhållande till tradition och miljö/omvärld. Under tiden betraktas det knappast längre som romantiskt, utan som mycket realistiskt, att kämpa för varje träd, för varje bit obebyggd mark, för varje bäck som ännu inte förgiftats, för varje gammal stadskärna och mot all tanklös sanering; likaså betraktas det inte längre som romantiskt att tala om natur. I den permanenta konkurrens- och prestationskamp mellan två politiska system av tysk prägling, som bägge kämpar om världsplats och bägge uppnått detta, har livsvärdet gått förlorat. Emedan det i denna skola handlar om levnadsvärdet skall man här utveckla känslan för solidaritet. En förutsättning för arbetet i skolan är interaktion i vilken lärare och elever inte är institutionellt åtskiljda från varandra. Skolan bedriver sin verksamhet tillgängligt för offentligheten och under offentlighetens kontroll. Dess offentliga och internationella karaktär kompletteras ständigt med utställningar och aktioner i linje med kreativitetsbegreppet.

För att uppmuntra "icke-konstnärerna" att upptäcka eller utforska sin kreativitet, kan till en början konstnärer i samtal — inte i undervisningsform — försöka dela med sig och förklara beståndsdelarna i deras kreativitet och deras samordning. Därvid gäller det att utforska varför lagar och ordningar i konsten står i en nödvändig kreativ motsatsställning till härskande lag och härskande ordning (law and order). Meningen med skolan skall inte vara att skapa nya politiska eller kulturella riktningar, utveckla stilar, presentera industriellt och kommersiellt användbara modeller; dess huvudsyfte är att uppmuntra, upptäcka och främja demokratisk potential och dess uttryck. I en värld som mer och mer styrs av tävlan, politisk propaganda, genom kulturverksamhet och pressen är det inte de namngivna utan de namnlösa som ska erbjudas ett forum i skolan.

(Översättningen är hämtad ur boken ”Filosofens knapp” av Agnes Nobel)