Konsthallen Trollhättan har i denna utställning försökt närma sig Tom Bensons omfattande bildvärld. Detta med vetskap om att det inte räcker med en utställning för att sammanfatta ett så unikt och experimentellt konstnärsskap.

Folke Edwards beskriver Tom Benson i sin bok Från modernism till postmodernism - svensk konst 1900-2000 i kapitlet Det fjärde avantgardet.

Bland svenska ”metafysiska” fotografer på gränsen mellan det verkliga och overkliga intar Tom Benson (1935-1999) en särställning. Den värld han byggde upp omkring sig och den värld han gestaltade i bild hade mer med dröm och fantasmagori att göra än med empirisk verklighet. Inte så att han manipulerade negativen utan tvärtom så att han utgick ifrån verkligheten, men gjorde ”cut ups” och collages av detaljer ur realistiska fotografier. Få har tillämpat Lautréamonts ”överraskande möte mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord” så konsekvent och skickligt som han. Han var kort sagt en mästare i laddade bildinstallationer. Det var först som sist den hisnande fantasin som fascinerade honom. Purist var han inte i något avseende, men en frossare i många. En tung doft av sinnlighet, lidelse och fin de siècle dekadens svävar över hans bilder.
Tom Benson började som musiker och tonsättare och till hans favoriter hörde framför allt ryska och centralasiatiska kompositörer. Referenser till exotiska och orientaliska miljöer återkommer ofta i hans associationstäta fotocollages, som svävar mellan drömsk mångtydighet och påträngande skärpa och fysisk konkretion. Kring sig byggde han upp en exotisk och erotisk miljö, ett kuriosakabinett med bisarra, eggande och skrämmande bilder och föremål. Som collageteknik står hans bildvärld nära surrealismen, men genom sitt fritt associativa innehåll och sina metafysiska språng i tid och rum föregriper den postmodernismen.

En kortare biografi skrevs av serietecknaren David Nessle för pressreleasen till Bensons utställning Protestbilder från Haga på Fotograficentrum i Göteborg 21/4-12/5 1984. Den lyder:

Tom Benson föddes 3 juli 1935 i Västerås, samma dag som Franz Kafka fast ungefär tio år efter hans död. Familjen flyttade tidigt till Varberg, där Tom kom att tillbringa sin uppväxt. En inspirerande miljö, där hela tiden Viking Dahls och Gustav Ullmans andar fanns i bakgrunden. Hans första kärlek var musiken, och denna musa visade sig långt mer svårerövrad än de många prästdöttrar han senare kom att lägga sina – för en pianist – ovanligt kortfingrade händer på. De korta fingrarna och den pyrande libidon torde kanske till en del förklara den brutala attacken i hans pianoverk, starkt kvart-kvintbaserade, improvisationsrusiga stycken som långt senare kom att dundra burleskt från göteborgska teaterscener. Sedan dess har Tom Benson givit upp musiken, inte bara en gång utan många. Den som går igenom hans klippsamling hittar gång på gång nya buttra avsked till musiklivet, varje gång med nya motivationer. På 60-talet gick hans bandspelare sönder och visade sig för dyr att laga för den kroniskt skuldsatte Benson, på 70-talet kom proggruppernas totala monopolisering av musiklivet och lyckades, snarare genom sin kvantitet än kvalitet, dränka Bensons ropande röst i proggöknen. I bakgrunden skymtar man dock att de grundläggande skälen till hans ambivalenta hållning gentemot musiken är mer mångfacetterade.

Under hela denna tid sysslar han dock med fotografi, en disciplin han aldrig avsvär sig, trots att hans särlingskap där torde vara minst lika markerat som i musiken. Han arbetar mycket med en egenhändigt utvecklad montageteknik, där lösa, utklippta figurer anbringas mot en fond som antingen är enhetlig, eller i sin tur sammansatt av flera element, ungefär som i en gammal dansk leksaksteater – ”Ej blot til Lyst”. Fördelen med Bensons system framför de mer traditionella är att han vinner i flexibilitet: han kan utforska ett oändligt antal kombinationsmöjligheter, eftersom han inte har fixerat delarna i läge. Byggklossarna finns ständigt tillgängliga i hans snabbt växande arkiv av gamla fotoaskar med påskrifter som ”Utklippta Nisse H. (constrictor)”, ”Ramar”, ”Moln”, ”Meloner”, ”Rufus går till Verket”, ”Krüger-Hanssons sparrisar” och liknande. Vissa av elementen återkommer med en nästan besatt frekvens; byggstenar som Benson aldrig emotionellt frigör sig från, som år från år är lika fruktbara att utforska. Ett av dessa element är reningsverket i Varberg, vars lätt exterrestrialt formgivna anläggning ständigt återkommer på bilder från 1962 och framåt.

På dessa fotografier vandrar vilsna gengångare ur gamla pojkböckers halvt förgätna mytologi i det spelande ljuset från en ständig skymningsdager. I frackar, i tropikhjälm, med skymningslandets skugga i ett brett band över ögonen går de vilsna i ett halvt abstrakt landskap, bland slumrande minareter, över hemsökta f.d. industriområden, över hav som inte finns på någon karta. Som oaser i öknen hägrar jungfruljusa familjeflickor, på rymmen från en familjemiddag i Westfalen 1903, på en gång naket sinnliga och barnsligt könlösa väntar de i den tidlösa skymningen på sin hjältevåldnad, inte sällan med brådmogen moderlighet ruvande ett eller flera pterodaktylägg.

I samband med denna utställning visas även ett 20-tal bilder på Tegelväggen i Folkets Hus/Kulturhusets entré. Här ser vi Toms vän Freddie Wadling som aktör i Toms bildscener blandat med dokumentära bilder och porträtt.

KONSTHALLEN TROLLHÄTTAN
Kungsgatan 25 (i Folkets Hus/Kulturhuset)
Tel. 0520 - 49 64 53, 49 64 54
Öppet: Sön-mån 12 - 16, tis-ons 12 - 19, tors 12 - 18, lör 11 - 14